Så har den kommit den nya svenska nationella säkerhetsstrategin – dagen före toppmötet i NATO då Sverige ska välkomnas som ny medlem av alliansen.
Det har tagit tid vilket antyder svårighetsgraden att producera ett dokument som ska ta höjd för en mycket osäker omvärldsutveckling. Det är inte första gången denna osäkerhet präglat strategiarbetet. Den europeiska säkerhetsstrategin från 2003 ”did not age well” med sitt uttalande om att Europa aldrig har varit så välmående, fritt och säkert. Ändå var EU-strategin ett dokument som diskuterades länge och med omfattande deltagande av tänkare i olika länder. Nu är det fråga om ett dokument som inte har varit föremål för omfattande konsultationer – dock med deltagande av skribenter som har nära koppling till den akademiska miljön och inte minst till Krigsvetenskapsakademien. Akademien har ju under ett antal år försökt bidra med material för att underbygga tänkandet inför det nya dokumentet och inför det kommande försvarsbeslutet, nu senast inom ramen för projektet SV-A-R[1] som haft ett antal informella kontakter med författarna. Många tankar i dokumentet känns igen från de skrifter och artiklar som återfinns på akademiens hemsida och gula tidskriften[2]. Samtidigt är det givetvis ett politiskt dokument som avspeglar den nuvarande regeringens prioriteringar. Dokumentet präglas givetvis också av de mest akuta hotföreställningarna som är påtagligt mer militära än 2017 och inriktningen är mera transatlantisk än vad som var möjligt under den dåvarande Trump-administrationen, med Sverige utanför NATO och före 24 februari 2022. Fortsatt är det fråga om regeringens strategi även om strategin också tillställs riksdagen för debatt. Frågan om hur den nuvarande strategin förhåller sig till den tidigare från den socialdemokratiska regeringen 2017 kräver en mer ingående analys. Det kan dock konstateras att båda dokumenten är ungefär lika långa, ungefär 10 000 ord, vilket antyder en ambition att vara så heltäckande som möjligt när det gäller samtliga relevanta departements verksamheter. Som framgår av bilden med ord som är särskilt frekventa i strategin så är det ett dokument som i ökad grad fokuserar på hot, på EU (från 57 omnämnanden 2017 till 74 2024), Nato (från 7 till 47), Ryssland (9 till 26) Ukraina (från 3 till 27). Men det är fortsatt liksom 2017 ett dokument med ett brett säkerhetsbegrepp. Kopplingen mellan inre och yttre säkerhet är tydligare än tidigare. Strategin fokuserar både på hot som har koppling till aktörer och icke aktörsdrivna hot såsom klimatförändringar (från 23 till 25) och pandemier (från 1 till 5). Kärnvapenfrågan lyser i stort sett med sin frånvaro i båda dokumenten (oförändrat från 2 till 2). Man går inte in i närmare analys av vad omfattande kriser (från 39 till 28) och krig (från 24-21) skulle innebära för Sverige i form av hantering av krishantering, utöver en ökad betoning på beslutsförhet. Till exempel talas det inte om flyktingar eller flyktingströmmar (från 2 till 0) utan mera abstrakt om migration. Hybridhoten uppmärksammas mer (från 1 till 9). Det är ett mer allvarligt säkerhetsläge (från 5-20) och bråttom i linje med försvarsberedningens och parentetiskt akademins inriktning (från 0 till 3). Men det är inte heller nu ett alarmistiskt dokument utan betonar den säkerhet som medlemskapen i EU och Nato väntas ge. Strategin spekulerar inte om obehagliga scenarier när det gäller inrikespolitikens effekter på utvecklingen i väst utöver ett ökat fokus på desinformation och en kort referens till inrikespolitiska faktorer i Europa. Betydelsen inte bara av Kina som hotrelaterad aktör utan också i termer av samarbete uppmärksammas med koppling till ekonomi och handel (Kina omnämns 18 gånger mot 1 gång 2017). Näringslivets och ekonomins krav framhålls tydligt med fokus på konkurrenskraft. Brottslighetens ( från 13-24) betydelse för också den hårda säkerheten framstår tydligare än tidigare. Avsikten är uppenbarligen att texterna i olika delar skall kunna fungera som utgångspunkter för mer detaljerade strategier. Men dokumentet anger inte tydliga prioriteringar i ekonomiska eller personella termer. Det är inte heller en ”när kriget kommer”- strategi utan ett dokument uppbyggt för att skapa trygghet och framtidstro. Samtidigt är det symptomatiskt att den internationella världsordningen vad avser FN inte kopplar till FN som organisation eller säkerhetsrådets ansvar utan till FN stadgan som värdegrund. Enskilda länder i Europa nämns i stort sett inte förutom Ryssland och inte heller de nordiska länderna enskilt och det finns enbart en kort referens till Baltikum. Dokumentet är tydligt inriktat öst-väst även om betydelsen av biståndspolitiken fortsatt betonas. Varken Afrika, Mellanöstern eller Arktis (från 2 – 0) omnämns. Det är lätt att föreställa sig den blandning av olust och engagemang som kommer att prägla debatten kring strategin. Ingen vill ju bli anklagad i efterhand för att ha haft fel. Men att inte diskutera omvärldsutvecklingen är ju också ett beslut. Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA. Han leder akademiens projekt SV-A-R. Noter[1] Sverige i EU och Nato – Avskräckning och Resiliens. [2] Populärbenämning på Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och TidskriftParagraph. Klicka här när du vill redigera.
0 Comments
Leave a Reply. |
AuthorWrite something about yourself. No need to be fancy, just an overview. ArchivesCategories |