Så har den kommit den nya svenska nationella säkerhetsstrategin – dagen före toppmötet i NATO då Sverige ska välkomnas som ny medlem av alliansen.
Det har tagit tid vilket antyder svårighetsgraden att producera ett dokument som ska ta höjd för en mycket osäker omvärldsutveckling. Det är inte första gången denna osäkerhet präglat strategiarbetet. Den europeiska säkerhetsstrategin från 2003 ”did not age well” med sitt uttalande om att Europa aldrig har varit så välmående, fritt och säkert. Ändå var EU-strategin ett dokument som diskuterades länge och med omfattande deltagande av tänkare i olika länder. Nu är det fråga om ett dokument som inte har varit föremål för omfattande konsultationer  – dock med deltagande av skribenter som har nära koppling till den akademiska miljön och inte minst till Krigsvetenskapsakademien.
Akademien har ju under ett antal år försökt bidra med material för att underbygga tänkandet inför det nya dokumentet och inför det kommande försvarsbeslutet, nu senast inom ramen för projektet SV-A-R[1] som haft ett antal informella kontakter med författarna. Många tankar i dokumentet känns igen från de skrifter och artiklar som återfinns på akademiens hemsida och gula tidskriften[2].
Samtidigt är det givetvis ett politiskt dokument som avspeglar den nuvarande regeringens prioriteringar. Dokumentet präglas givetvis också av de mest akuta hotföreställningarna som är påtagligt mer militära än 2017 och inriktningen är mera transatlantisk än vad som var möjligt under den dåvarande Trump-administrationen, med Sverige utanför NATO och före 24 februari 2022.
Fortsatt är det fråga om regeringens strategi även om strategin också tillställs riksdagen för debatt.
Frågan om hur den nuvarande strategin förhåller sig till den tidigare från den socialdemokratiska regeringen 2017 kräver en mer ingående analys. Det kan dock konstateras att båda dokumenten är ungefär lika långa, ungefär 10 000 ord, vilket antyder en ambition att vara så heltäckande som möjligt när det gäller samtliga relevanta departements verksamheter.
Som framgår av bilden med ord som är särskilt frekventa i strategin så är det ett dokument som i ökad grad fokuserar på hot, på EU (från 57 omnämnanden 2017 till 74 2024), Nato (från 7 till 47), Ryssland (9 till 26) Ukraina (från 3 till 27).
Men det är fortsatt liksom 2017 ett dokument med ett brett säkerhetsbegrepp. Kopplingen mellan inre och yttre säkerhet är tydligare än tidigare. Strategin fokuserar både på hot som har koppling till aktörer och icke aktörsdrivna hot såsom klimatförändringar (från 23 till 25) och pandemier (från 1 till 5). Kärnvapenfrågan lyser i stort sett med sin frånvaro i båda dokumenten (oförändrat från 2 till 2). Man går inte in i närmare analys av vad omfattande kriser (från 39 till 28) och krig (från 24-21) skulle innebära för Sverige i form av hantering av krishantering, utöver en ökad betoning på beslutsförhet. Till exempel talas det inte om flyktingar eller flyktingströmmar (från 2 till 0) utan mera abstrakt om migration. Hybridhoten uppmärksammas mer (från 1 till 9). Det är ett mer allvarligt säkerhetsläge (från 5-20) och bråttom i linje med försvarsberedningens och parentetiskt akademins inriktning (från 0 till 3).
Men det är inte heller nu ett alarmistiskt dokument utan betonar den säkerhet som medlemskapen i EU och Nato väntas ge. Strategin spekulerar inte om obehagliga scenarier när det gäller inrikespolitikens effekter på utvecklingen i väst utöver ett ökat fokus på desinformation och en kort referens till inrikespolitiska faktorer i Europa.
Betydelsen inte bara av Kina som hotrelaterad aktör utan också i termer av samarbete uppmärksammas med koppling till ekonomi och handel (Kina omnämns 18 gånger mot 1 gång 2017). Näringslivets och ekonomins krav framhålls tydligt med fokus på konkurrenskraft. Brottslighetens ( från 13-24) betydelse för också den hårda säkerheten framstår tydligare än tidigare.
Avsikten är uppenbarligen att texterna i olika delar skall kunna fungera som utgångspunkter för mer detaljerade strategier. Men dokumentet anger inte tydliga prioriteringar i ekonomiska eller personella termer. Det är inte heller en ”när kriget kommer”- strategi utan ett dokument uppbyggt för att skapa trygghet och framtidstro.
Samtidigt är det symptomatiskt att den internationella världsordningen vad avser FN inte kopplar till FN som organisation eller säkerhetsrådets ansvar utan till FN stadgan som värdegrund. Enskilda länder i Europa nämns i stort sett inte förutom Ryssland och inte heller de nordiska länderna enskilt och det finns enbart en kort referens till Baltikum. Dokumentet är tydligt inriktat öst-väst även om betydelsen av biståndspolitiken fortsatt betonas. Varken Afrika, Mellanöstern eller Arktis (från 2 – 0) omnämns.
Det är lätt att föreställa sig den blandning av olust och engagemang som kommer att prägla debatten kring strategin. Ingen vill ju bli anklagad i efterhand för att ha haft fel.  Men att inte diskutera omvärldsutvecklingen är ju också ett beslut.
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA. Han leder akademiens projekt SV-A-R.
Noter[1] Sverige i EU och Nato – Avskräckning och Resiliens.
[2] Populärbenämning på Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och TidskriftParagraph. Klicka här när du vill redigera.

Mycket har diskuterats och skrivits om de ökade farhågorna kring kärnvapen inom ramen för Rysslands fullskaliga aggression mot Ukraina – början på en ny strategisk era, som förmodligen är mycket mindre stabil än tidigare perioder. Oron finns också för de potentiella eskaleringsriskerna i Mellanöstern efter de senaste tragiska händelserna i Gaza och konfrontationerna mellan Iran och västmakterna. Dessutom finns kopplingar till hoten om eskalering med Taiwans öde, där USA kämpar med ett alltmer antagonistiskt Kina.
Samtidigt betonar många, särskilt i Europa, som tidigare tvekade att stödja avskräckningskonceptet före den 24 februari 2022, nu kraftigt vikten av att stärka avskräckningsåtgärder för att förhindra ytterligare eskalering i och runt Ukraina. I allt detta gäller det att se det bredare perspektivet och kopplingar mellan olika processer i vad som verkar vara ett alltmer kaotiskt, till och med anarkiskt, internationellt system.
Behovet att stödja NPT och kräva tillräcklig verifikation av rustningskontrollavtal är mer aktuellt än någonsin. Detta bör fortsatt styra Sveriges inställning till kärnvapenkonventionen TPNW som medlem av Nato.
Det är uppenbart att dessa är avgörande frågor för det kommande NATO-toppmötet i Washington, där Sverige kommer att delta som medlemsstat för första gången. Efter toppmötet kommer kandidaterna som tävlar om USA:s presidentskap att behöva ta itu med den internationella agendan, där risken för ett transaktionellt och övervägande bilateralt tillvägagångssätt till internationella relationer kan komma att få företräde. I denna miljö finns en benägenhet att bortse från existensen av fortfarande relevanta internationella fördrag, inklusive fördraget om icke-spridning av kärnvapen, NPT och det kvarvarande avtalet om ett testförbud ovan jord. En tillbakablick på John F Kennedys administration i början av 1960-talet påminner om USA:s djupa oro vid den tiden över spridningen av kärnvapen till många stater världen över, inklusive Sverige. Detta perspektiv fick USA att ge informella säkerhetsförsäkringar till länder som var villiga att underteckna och ratificera NPT. Hade USA, och i förlängningen Sovjetunionen, avstått från denna strävan, skulle supermaktsstatusen för båda nationerna ha varit betydligt mer osäker.
När man överväger relationerna mellan USA och Ryssland i den ukrainska kontexten eller relationerna mellan USA och Kina angående Taiwan, är det viktigt att beakta detta historiska exempel. Som Polina Sinovets, chef för Odessa Center for Nonproliferation (OdCNP) skarpsinnigt har observerat, har populariteten för kärnvapen ökat på grund av bristen på respekt för Budapestmemorandumet från 1994 som var avsett att skapa trygghet för Ukraina som icke-kärnvapenstat. Många nationer uppfattar nu nödvändigheten av att stärka avskräckningen i avsaknad av tydlighet kring USA:s säkerhetsgarantier och i ljuset av upplevda hot mot flera regionala makter, särskilt Iran. Därför är det ytterst viktigt för NATOs medlemmar att fokusera på detta hot.
Att vidmakthålla respekten för NPT kommer att innebära utmaningar, särskilt på grund av Kinas framväxt som en potentiell framtida kärnvapensupermakt, vilket gör förhandlingar om vapenkontroll enligt Artikel 6 ytterst svåra (se nedan). Vapenkontroll och nedrustning är inte längre enbart frågor för USA och Ryssland att hantera inom NPT-ramverket. Ingen av dessa parter verkar vara benägen att lösa större frågor förrän det finns klarhet kring Kinas avsikter.
Till bilden hör också fråga om verifiering. Att bortse från de betydande framsteg som gjorts inom verifieringsområdet under förberedelserna av Iranavtalet för ungefär ett decennium sedan kan visa sig vara ett katastrofalt misstag. Vilka fördelar har uppnåtts genom att stoppa förhandlingarna med Iran, särskilt med tanke på den nuvarande utvecklingen där Iran närmar sig förvärvet av kärnvapen? Iran visade på nödvändigheten av robusta verifieringsmekanismer, en aspekt som inte fullt ut erkänns av de flesta undertecknarna av kärnvapenkonventionen TPNW. Det faktum att nästan 100 medlemsstater i FN:s generalförsamling har undertecknat och till stor del ratificerat ett fördrag som saknar tillräckliga verifieringsbestämmelser komplicerar ytterligare ansträngningarna att upprätthålla internationell konsensus om den betydelsefulla paragraf som överenskoms under den första särskilda sessionen om nedrustning 1978:
”Nedrustnings- och vapenkontrollavtal bör innehålla effektiva verifieringsåtgärder som är acceptabla för alla berörda parter för att inge nödvändigt förtroende och säkerställa efterlevnad av alla parter.”
SSOD 1 SLUTDOKUMENT 1978
En vidare granskning av förutsättningarna för en värld utan kärnvapen understryker vikten av denna fråga.
En lång väg att gå innan verifieringsvillkor för en kärnvapenfri värld kommer att diskuterasEn värld utan kärnvapen kräver förmodligen verifiering i en aldrig tidigare skådad skala, ett ämne som sällan tas upp i Sverige och många andra nationer. Diskursen om hur man ska hantera en kärnvapenfri värld har ofta avfärdats som oväsentlig, med antagandet att när kärnvapen försvinner, är alla problem lösta.
Denna aspekt granskades inte noggrant under förhandlingarna om Fördraget om förbud mot kärnvapen (TPNW) under den korta tid som avsattes för dess förhandling. Svenska förslag inom detta område saknade stöd från stater som var villiga att underteckna och ratificera fördraget, liksom från många civilsamhällesorganisationer som förespråkade fördraget.
Frågan om att verifiera kärnvapennedrustning sköts upp genom att tillåta frånvaron av kärnvapenstater från förhandlingsprocessen.  Det var allmänt trott att deras nedrustning skulle behöva ske utanför fördragsramen, möjligen i bilaterala eller små multilaterala format.
De flesta stater som övergick från deklarativt stöd till faktiskt undertecknande och ratificering av fördraget upplevde måttligt hot från kärnvapenmakter, eller var redan omfattade av kärnvapenfria zoner med visst uppfattat skydd genom negativa säkerhetsförsäkringar. Majoriteten av dessa stater saknar en betydande kärnkraftsindustri, förutom Brasilien, som stött men inte ratificerat fördraget, eller saknar avancerat säkerhetssamarbete med en kärnvapenstat, förutom kanske Kazakstan.
Men att uppnå en kärnvapenfri värld kräver att förhindra stater och icke-statliga aktörer världen över från att någonsin utveckla kärnvapen igen. Bortsett från det teoretiska scenariot med en värld övervakad av ett fungerande säkerhetsråd, kan alternativet vara en enda global supermakt som är kapabel och villig att avsevärt minska sitt beroende av kärnvapen, i enlighet med de diskussioner som initierades av president Obama i Prag 2009.
Om och när ett sådant scenario skulle bli verklighet är minst sagt osäkert.
Utsikterna för kärnvapennedrustning måste också noggrant analyseras innan verifieringskraven kan bedömasEn grundläggande utmaning i den nuvarande internationella systemarkitekturen är att kärnvapenkontroll inte längre effektivt kan bedrivas enbart inom en bilateral ram som involverar USA och Ryska federationen. Sannolikheten för att Kina söker paritet eller överlägsenhet när det gäller kärnvapenkapacitet kan ha ökat.  Denna ovilja från Kinas sida att engagera sig i vapenkontrollförhandlingar förrän man kan för förhandlingar från en styrkeposition komplicerar bilateralt engagemang mellan Ryssland och USA, även efter en potentiell lösning av den rysk-ukrainska konflikten.
Vapenkontroll bland kärnvapenmakter har blivit alltmer utmanande, med nationer som Storbritannien som argumenterade för behovet av att öka snarare än minska sitt kärnvapenarsenal redan före 2022.
Att skydda icke-spridning genom NPT blir alltmer utmanandeNuclear Zero förblir starkt motsatt av alla nuvarande kärnvapenmakter och potentiellt av andra nationer som överväger behovet av att utveckla kärnvapen, därmed kringgående Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT).
Incitamentet för att förvärva kärnvapen kan ha ökat avsevärt efter Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina, med början med annekteringen av Krim 2014 och övrig aggression i östra Ukraina. Incitamenten för horisontell kärnvapenspridning kan ha ökat.
Ukraina hade i praktiken följt många krav som liknar en statspart till TPNW – om det hade funnits före 2014. Landet förlitade sig inte på kärnvapenavskräckning mot aggression från Ryssland eller väst. Den ryska aggressionen 2014 avslöjade att de politiskt bindande säkerhetsförsäkringarna som tillhandahölls av USA och Storbritannien genom Budapestmemorandumet från 1994 var otillräckliga för att avskräcka den tredje undertecknaren Ryssland. Denna otillräcklighet kan ha förvärrats av språkliga skillnader mellan de engelska och ukrainska versionerna av säkerhetsåtagandena.  Ukrainas parlament Radan presenterades en text som inkluderade begreppet säkerhetsgarantier medan den engelska texten talade om säkerhetsförsäkringar. Även med juridiskt bindande säkerhetsgarantier anses det allmänt osannolikt att Washington eller London skulle ha riskerat sina större städer som svar på ett kärnvapenhot mot Kiev.
Ökat fokus på avskräckning som ett medel för väst att förhindra kärnvapenkonflikt – och omvänt för Ryssland att möjliggöra aggression med konventionella vapenDet är anmärkningsvärt att konceptet avskräckning, som en gång stigmatiserades under TPNW-förhandlingarna, nu får mer stöd i Västeuropa och delar av Asien än någonsin tidigare. Både Sverige och Finland har efter den 24 februari 2022 erkänt, med nästan enhälligt parlamentariskt stöd, nödvändigheten av att stärka NATO:s avskräckning som medlemmar av kärnvapenalliansen. Förhoppningen att den normativa effekten av fördraget skulle påverka kärnvapenstater att ansluta sig verkar nu ännu mer teoretisk än tidigare. Det faktum att TPNW inte kräver anslutning till NPT eller CTBT ses nu som en ännu allvarligare brist.
Ryssland utnyttjar också frekvent möjligheten genom kärnvapenhot för att avskräcka väst från att hjälpa Ukraina.
Kärnvapenavskräckning har framträtt som den primära strategin för att avvärja aggression mot NATO-medlemsstater, tillsammans med förstärkta konventionella försvarskapaciteter.
Liknande överväganden görs också av betydande aktörer i Asien och, till viss del, i Mellanöstern. Stater som saknar skydd från en kärnvapenbeväpnad allierad kan överväga att förvärva kärnvapen, och därmed bortse från sina åtaganden enligt NPT.
Global konsensus om verifiering och vapenkontroll urholkasDet är beklagligt att enigheten om vikten av robust verifiering, etablerad under FN:s generalförsamlings särskilda session 1978, har urholkats över tid.
I Sverige förespråkade Alva Myrdal begreppet nedrustning snarare än vapenkontroll redan i slutet av 1970-talet, ifrågasättande kärnvapenmakternas uppriktiga vilja  att nedrusta. Under1990-talet genomfördes dock en betydande ensidig nedrustning av USA när det gäller dess landbaserade kärnvapen i Europa. Samtidigt kan minskningen av antalet stridsspetsar efter slutet av kalla kriget särskilt i USA:s arsenal delvis förklaras av behovet av modernisering. Kvantitet skulle till viss del ersättas av kvalitet i termer av precision, etc.
Numera är tanken att en kärnvapennedrustningsprocess skulle kunna fortskrida en mycket komplicerad frågeställning. Ryssland kan knappast förvänta sig att dra nytta av att ha behållit ett stort lager av föråldrade substrategiska kärnvapen om nedrustningssamtal på stormaktsnivån återupptas.
Ansträngningar har gjorts, som nämnts, för att utveckla verifieringssystem, inte bara för nedrustning utan också för vapenkontroll, exemplifierat av avtal som Joint Comprehensive Plan of Action med Iran 2015.
Antagandena som ligger till grund för vapenkontroll har utvecklats avsevärt sedan de tidiga dagarna av samarbete mellan presidenterna Reagan och Gorbatjov. Tillit är inte längre grunden för verifiering, Reagan citerande ett gammalt ryskt ordspråk med orden ”Trust but verify”. Stödet för förhandlingar om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder har allvarligt undergrävts eftersom Ryssland utnyttjat övningsverksamhet som vilseledning. Hädanefter måste vapenkontroll, vare sig det gäller kärnvapen eller konventionella vapen, förlita sig på sträng verifiering som inte baseras på förtroende. En stat som står inför ett verkligt invasionshot har inte råd att acceptera ett fördrag utan verifiering om den inte väljer att vara försvarslös. Tanken att en kärnvapenfri värld bygger på förtroende övertygar inte.
Det lovvärda målet om humanitär nedrustning komprometteras i processenSträvan efter humanitär nedrustning har lidit ett bakslag på grund kontrasten mellan TPNW-processen och rysk aggression. Hot om användning av kärnvapen på sub-strategisk nivå för första gången sedan Hiroshima och Nagasaki motsäger det överenskomna uttalandet bland P5-medlemmarna i säkerhetsrådet att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas och måste undvikas.
Akademiska diskussioner om dessa frågor kompliceras ytterligare om deltagarna använder plattformen för kampanjande snarare än lyssnande. Harvard-förhandlingsskolans mål att ”förhandla genom att säga ja” har hamnat i bakgrunden, med misstanken om att förtroendeskapande åtgärder kan utnyttjas för att kringgå och överraska, potentiellt också genom hybridkrigföring som utnyttjar AI.
”First things first”I ett så komplext landskap är det viktigt att prioritera nyckelfrågorna. I nationer som Sverige fattades beslutet att avstå från att förvärva kärnvapen genom anslutningen till NPT, Fördraget om icke-spridning av kärnvapen som undertecknades 1968 och ratificerades 1970.
Att nedvärdera detta åtagande som gjorts av förespråkare av TPNW måste motverkas och vikten att stärka respekten för fördraget både bland kärnvapenmakter och icke-kärnvapenmakter måste stärkas.
Samtidigt måste i Europa det primära fokuset vara att förhindra ytterligare eskalering och utvidgning av konflikter. Ukraina måste återfå kontrollen över sitt territorium, med tillräckligt verifierade avtal som säkerställer dess territoriella integritet och suveränitet.
Samtidigt får den södra dimensionen av europeisk säkerhet inte försummas, ett vanlig förbiseende i norra och västra Europa där hänvisningar till denna dimension ofta görs pliktskyldigt utan större konkretion. De pågående utvecklingarna i Mellanöstern kommer att kräva någon form av vapenkontroll när arbete för att få till stånd en tvåstatslösning fortskrider.
Noterbart är att Mellanöstern bevittnade implementeringen av avancerade vapenkontroll- och verifieringssystem redan på 1970- och tidigt 1980-tal. Frågan om Iran är stor betydelse för NPT:s överlevnad, vilket betonar behovet av uppmärksamma oärligt stöd för TPNW- av vissa Mellanösternstater, vilket riskerar undergräva respekten för NPT. Genom att beskriva NPT som ojämlikt i förhållandet mellan kärnvapen- och icke-kärnvapenstater skapas ett falskt intryck att TPNW – utan tillräcklig verifikation – skulle kunna vara ett alternativ.
Kontroll och VerifikationUppgiften att hitta rätt bland argumenten för spridning till allmänheten i länder som Sverige är en mycket komplex uppgift. Det här är ett problem som fanns redan före den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022 och även annekteringen av Krim och andra regioner i östra Ukraina 2014.
Principerna tycks ofta hamna i motsats till varandra.
Om utgångspunkten är att fördöma innehav och användning av kärnvapen, leder resonemanget ofta till avfärdande av argument som fokuserar på tekniska åtgärder som verifikation och delåtgärder rörande vapenkontroll.
Omvänt, om utgångspunkten är behovet av adekvat verifikation, bör deklaratoriska åtgärder för vapenkontroll som no first use eller kärnvapenfria zoner till sjöss avvisas som gjorts av NATO redan i samband  med Warszawapaktens förslag under Stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning 1984-86.
När man i samband med förslag om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder framhåller behovet av transparens och förutsägbarhet är detta vidare svårt att kombinera med behovet av strategisk tvetydighet och tillåta olika typer av beredskapsåtgärder i krissituationer.
Begreppet strategisk tvetydighet har för närvarande en primär roll för avskräckningspolitiken i flera kärnvapenmakter inklusive USA.
Vikten av kriskommunikationStockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning lanserades 2019 av Sverige för att förbättra kriskommunikation. Genom att dra lärdomar från Oktoberkriget 1973 ansågs kriskommunikationssystem vara nödvändiga för att förhindra oavsiktlig kärnvapenkonflikt under upptrappningar på den konventionella krigsfronten. Detta behov är fortfarande uppenbart och det svenska initiativet tillsammans med Tyskland och andra länder bör drivas och främjas även inom ramen för NATO.
Författaren är Ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.
Lätt reviderad och översatt text tidigare framlagd vid Alva Myrdalscentrets årskonferens juni 2024 och publicerad av Consilio.