Under den senare halvan av åttiotalet var jag stationerad som svensk diplomat i Bonn. Den tyske utrikesministern Hans Dietrich Genscher dominerade totalt vår uppmärksamhet när det gällde tysk utrikes- och säkerhetspolitik. Ett av hans viktigaste valspråk var att det gällde att föra en balanserad politik. För att bedriva en bra östpolitik måste man ha en bra västpolitik och vice versa.
Detta sätt att tänka strider naturligtvis ofta mot hur media arbetar. Uppmärksamheten på en enda fråga för dagen är ofta den väg som journalister måste välja. På motsvarande sätt kan man observera att det även i utrikespolitiken verkar löna sig att satsa på en profilfråga, det må vara att hantera finanskrisen, migrationen, verka för mänskliga rättigheter eller bättre försvar eller motverka terrorism. Ibland kan politiska ledare också ha svårt att samtidigt uppmärksamma en rad olika politiska mål. Detta är särskilt tydligt i krissituationer. På tjänstemannanivå är det i olika organisatoriska kulturer naturligtvis mycket vanligt att man bildar en åsiktsgemenskap med likasinnade och diskuterar aktuella frågor utifrån ett visst gemensamt synsätt. Att tillämpa ett balanserat sätt att se är ofta något som man måste lära sig den hårda vägen. Misstag begås och vi blir kritiserade för att ha underskattat en viss typ av problem. Ibland är det också uppenbart att för att göra något effektivt från mitt synsätt krävs en förståelse för andras mål. Om de kan göra något för att genomföra sina mål kan det ibland hjälpa mig. Om de kan ta mer hänsyn till hur jag arbetar kan det ibland underlätta måluppfyllelse också för deras del. När man diskuterar EU och säkerhetspolitiken under en längre period (och i mitt fall är det under 20 års tid) märker man att profilfrågorna avlöser varandra. Politiska ledare kritiseras med viss regelbundenhet för att inte ha tillräckligt uppmärksammat ett visst problem. Numera tillkommer i ökad utsträckning undersökande journalistik som försöker förklara sådana misstag i termer av inkompetens eller korruption. För att ha ett balanserat synsätt behöver man emellertid en referensram och kanske en strategi. En sådan kan man bara utveckla genom att lära sig hur saker och ting fungerar från ett mer övergripande perspektiv. Till viss del måste sådan kunskap tillägnas under universitetsstudier och tidigare. Jag glömmer aldrig hur rektorn på Chalmers talade om för oss elever på Hvitfeldtska läroverket i Göteborg att vi borde lära oss historia och språk om vi tänkte söka till hans tekniska högskola. Resten kunde läras ut på Chalmers. Även inom naturvetenskapen på universitetet i Göteborg ansåg redan på slutet av 60-talet framträdande professorer att ett tvärvetenskapligt synsätt var mycket viktigt. Sedan behövdes det givetvis personalutbildning. Och politiker lär väl sig ofta genom att delta i utredningsarbete. Men någon form av grund för ett tvärvetenskapligt tänkande behövs redan i skolan. Debatten om en allomfattande ansats i säkerhetspolitiken, eller som den heter på engelska “a comprehensive approach” är ganska tröttande efter ett tag för många. Det är ansträngande att tänka på ett allomfattande sätt under en längre tid. Förr eller senare känner man behovet att koncentrera sig på det som måste göras just nu. Det måste finnas en gräns för alla samordningsmöten. Men återigen är det fråga om balans. I min bok om “EU and Security” från 2015 försöker jag, som bilden visar, anlägga ett balanserat synsätt på Europa och säkerheten. Det finns till exempel olika organisatoriska kulturer som alla kräver politisk uppmärksamhet och tillräckliga personalresurser. Det behövs till att börja med ett geografiskt perspektiv. Det måste vara balanserat på alla nivåer för att ta hänsyn till hela spektrat av problem som uppstår från lokal till global nivå. En tidig insikt under 90-talet efter det kalla kriget var t.ex. behovet att tänka gränsöverskridande. Och den nuvarande diskussionen om utrikespolitiken domineras i rätt hög grad av insikten att utrikespolitiken är en funktion av inrikespolitiken. Utrikespolitik och säkerhetspolitik kan inte enbart diskuteras med sikte på situationen utanför landets gränser. Vi behöver ett tematiskt perspektiv där vi kan se hur olika aspekter på säkerhet och utveckling måste ta hänsyn till rättsstatens principer inklusive mänskliga rättigheter. Dessa synsätt måste hela tiden vägas av mot varandra. Behovet av ett balanserat tematiskt sätt att se innefattar också konfliktcykeln som oftast är huvudperspektivet i försvarspolitiken, När vi sedan diskuterar flödessäkerhet närmar vi oss de betraktelsesätt som tillämpas av en rad andra företrädare för säkerhetspolitiken, det må gälla handel, energi, cyber, miljö eller hälsa. Alla dessa aspekter kräver uppmärksamhet och faktiskt: expertis. Men samtidigt räcker det inte med inomvetenskaplig kunskap. Det måste också finnas de som knyter ihop och balanserar de olika perspektiven. Vi behöver ett multilateralt perspektiv på alla nivåer från att arbeta tillsammans på fältet till att samverka inom ramen för internationella organisationer. Här gäller det att tänka mindre egoistiskt och mindre i termer av marknadsandelar. Den engelska termen “visibility” är viktig men får inte överskugga behovet av ett synsätt som innebär att internationella organisationer måste hjälpa varandra. I de flesta fall kan de i alla händelser endast katalysera framsteg: den lokala befolkningen måste för det mesta göra 90-99 procent av arbetet. Att FN behöver stöd av EU för att fungera mer effektivt är en sanning inte bara när det gäller klimatfrågorna. Vi behöver för det fjärde ett övergripande krishanteringsperspektiv som går längre än vad som görs inom ramen för totalförsvaret (som 11 september 2001 illustrerar). Detta är en del av bakgrunden till behovet av en nationell säkerhetsstrategi. Min erfarenhet är att militära ledare i många länder ofta konstaterar att deras insatser omintetgjorts genom bristande civil uppföljning (Libyen). En övergripande krishantering måste fungera inte bara på svensk utan också på europeisk och global nivå. (Ett europeiskt 9/11, en global pandemi). Alla geografiska, tematiska, multilaterala experter behövs i verkliga krissituationer hjälp av experter på krishantering – återigen detta är något som många fått lära sig den hårda vägen – alltför sent. Den enkla men trista sanningen är nog att finansministrar efter 2008 fått igenom besparingar när det gäller personal på alla nivåer som inte på något sätt står i proportion till de ekonomiska resurser som denna personal är satt att hantera på ett effektivt sätt. Miljarder spenderas t ex i biståndsmedel utan att föregås av ordentlig planering. Jag tänker med bedrövelse på den kollega som var satt att hantera ett stort antal projekt för att främja mänskliga rättigheter i tredje länder. Av de professionella biståndsadministratörerna fick han höra att det gällde ha så stora och få projekt som möjligt för att de skulle kunna genomföras. Men det hade mycket lite att göra med hans verklighet: MR-projekt kräver mycken eftertanke – före och storskalighet är ofta inte ett sätt att effektivt katalysera framsteg på ett område där kvalitet ofta är mycket viktigare än kvantitet.
3 Comments
|