Under den senare halvan av åttiotalet var jag stationerad som svensk diplomat i Bonn. Den tyske utrikesministern Hans Dietrich Genscher dominerade totalt vår uppmärksamhet när det gällde tysk utrikes- och säkerhetspolitik. Ett av hans viktigaste valspråk var att det gällde att föra en balanserad politik. För att bedriva en bra östpolitik måste man ha en bra västpolitik och vice versa.
 
Detta sätt att tänka strider naturligtvis ofta mot hur media arbetar. Uppmärksamheten på en enda fråga för dagen är ofta den väg som journalister måste välja.
 
På motsvarande sätt kan man observera att det även i utrikespolitiken verkar löna sig att satsa på en profilfråga, det må vara att hantera finanskrisen, migrationen, verka för mänskliga rättigheter eller bättre försvar eller motverka terrorism.
 
Ibland kan politiska ledare också ha svårt att samtidigt uppmärksamma en rad olika politiska mål. Detta är särskilt tydligt i krissituationer.
 
På tjänstemannanivå är det i olika organisatoriska kulturer naturligtvis mycket vanligt att man bildar en åsiktsgemenskap med likasinnade och diskuterar aktuella frågor utifrån ett visst gemensamt synsätt.
 
Att tillämpa ett balanserat sätt att se är ofta något som man måste lära sig den hårda vägen. Misstag begås och vi blir kritiserade för att ha underskattat en viss typ av problem.
 
Ibland är det också uppenbart att för att göra något effektivt från mitt synsätt krävs en förståelse för andras mål. Om de kan göra något för att genomföra sina mål kan det ibland hjälpa mig. Om de kan ta mer hänsyn till hur jag arbetar kan det ibland underlätta måluppfyllelse också för deras del.
 
När man diskuterar EU och säkerhetspolitiken under en längre period (och i mitt fall är det under 20 års tid) märker man att profilfrågorna avlöser varandra. Politiska ledare kritiseras med viss regelbundenhet för att inte ha tillräckligt uppmärksammat ett visst problem. Numera tillkommer i ökad utsträckning undersökande journalistik som försöker förklara sådana misstag i termer av inkompetens eller korruption.
 
För att ha ett balanserat synsätt behöver man emellertid en referensram och kanske en strategi. En sådan kan man bara utveckla genom att lära sig hur saker och ting fungerar från ett mer övergripande perspektiv. Till viss del måste sådan kunskap tillägnas under universitetsstudier och tidigare. Jag glömmer aldrig hur rektorn på Chalmers talade om för oss elever på Hvitfeldtska läroverket i Göteborg att vi borde lära oss historia och språk om vi tänkte söka till hans tekniska högskola. Resten kunde läras ut på Chalmers. Även inom naturvetenskapen på universitetet i Göteborg ansåg redan på slutet av 60-talet framträdande professorer att ett tvärvetenskapligt synsätt var mycket viktigt. Sedan behövdes det givetvis personalutbildning. Och politiker lär väl sig ofta genom att delta i utredningsarbete. Men någon form av grund för ett tvärvetenskapligt tänkande behövs redan i skolan.
 
Debatten om en allomfattande ansats i säkerhetspolitiken, eller som den heter på engelska “a comprehensive approach” är ganska tröttande efter ett tag för många. Det är ansträngande att tänka på ett allomfattande sätt under en längre tid. Förr eller senare känner man behovet att koncentrera sig på det som måste göras just nu. Det måste finnas en gräns för alla samordningsmöten. Men återigen är det fråga om balans.
 
I min bok om “EU and Security” från 2015 försöker jag, som bilden visar, anlägga ett balanserat synsätt på Europa och säkerheten. Det finns till exempel olika organisatoriska kulturer som alla kräver politisk uppmärksamhet och tillräckliga personalresurser.
 
Det behövs till att börja med ett geografiskt perspektiv. Det måste vara balanserat på alla nivåer för att ta hänsyn till hela spektrat av problem som uppstår från lokal till global nivå.  En tidig insikt under 90-talet efter det kalla kriget var t.ex. behovet att tänka gränsöverskridande. Och den nuvarande diskussionen om utrikespolitiken domineras i rätt hög grad av insikten att utrikespolitiken är en funktion av inrikespolitiken. Utrikespolitik och säkerhetspolitik kan inte enbart diskuteras med sikte på situationen utanför landets gränser.
 
Vi behöver ett tematiskt perspektiv där vi kan se hur olika aspekter på säkerhet och utveckling måste ta hänsyn till rättsstatens principer inklusive mänskliga rättigheter. Dessa synsätt måste hela tiden vägas av mot varandra.  Behovet av ett balanserat tematiskt sätt att se innefattar också konfliktcykeln som oftast är huvudperspektivet i försvarspolitiken, När vi sedan diskuterar flödessäkerhet närmar vi oss de betraktelsesätt som tillämpas av en rad andra företrädare för säkerhetspolitiken, det må gälla handel, energi, cyber, miljö eller hälsa. Alla dessa aspekter kräver uppmärksamhet och faktiskt: expertis. Men samtidigt räcker det inte med inomvetenskaplig kunskap. Det måste också finnas de som knyter ihop och balanserar de olika perspektiven.
 
Vi behöver ett multilateralt perspektiv på alla nivåer från att arbeta tillsammans på fältet till att samverka inom ramen för internationella organisationer. Här gäller det att tänka mindre egoistiskt och mindre i termer av marknadsandelar. Den engelska termen “visibility” är viktig men får inte överskugga behovet av ett synsätt som innebär att internationella organisationer måste hjälpa varandra. I de flesta fall kan de i alla händelser endast katalysera framsteg: den lokala befolkningen måste för det mesta göra 90-99 procent av arbetet. Att FN behöver stöd av EU för att fungera mer effektivt är en sanning inte bara när det gäller klimatfrågorna.
 
Vi behöver för det fjärde ett övergripande krishanteringsperspektiv som går längre än vad som görs inom ramen för totalförsvaret (som 11 september 2001 illustrerar).  Detta är en del av bakgrunden till behovet av en nationell säkerhetsstrategi. Min erfarenhet är att militära ledare i många länder ofta konstaterar att deras insatser omintetgjorts genom bristande civil uppföljning (Libyen). En övergripande krishantering måste fungera inte bara på svensk utan också på europeisk och global nivå. (Ett europeiskt 9/11, en global pandemi). Alla geografiska, tematiska, multilaterala experter behövs i verkliga krissituationer hjälp av experter på krishantering – återigen detta är något som många fått lära sig den hårda vägen – alltför sent.
 
Den enkla men trista sanningen är nog att finansministrar efter 2008 fått igenom besparingar när det gäller personal på alla nivåer som inte på något sätt står i proportion till de ekonomiska resurser som denna personal är satt att hantera på ett effektivt sätt. Miljarder spenderas t ex i biståndsmedel utan att föregås av ordentlig planering. Jag tänker med bedrövelse på den kollega som var satt att hantera ett stort antal projekt för att främja mänskliga rättigheter i tredje länder. Av de professionella biståndsadministratörerna fick han höra att det gällde ha så stora och få projekt som möjligt för att de skulle kunna genomföras. Men det hade mycket lite att göra med hans verklighet: MR-projekt kräver mycken eftertanke – före och storskalighet är ofta inte ett sätt att effektivt katalysera framsteg på ett område där kvalitet ofta är mycket viktigare än kvantitet. 

Tillerson imponerade på mig när det gäller sakkunskaper i hearingen igår. Han verkar ha en mycket stor förmåga att ta till sig information.
​

Många i Europa, inte minst i NATO, blev sannolikt lugnade när det gäller artikel 5 där han ju bröt med Trump på ett uppseendeväckande sätt.


Men vad han sade om hur saker och ting borde ha hanteras i Ukraina och andra konfliktområden kommer att förfölja honom - liksom naturligtvis Trump.


Han har en ingående kunskap om sanktioner av naturliga skäl och kan förmodligen frigöra sig från sin bakgrund för att hantera sådana frågor.


Men i frågor rörande avskräckning och att förhindra upptrappning av konflikter krävs ju inte bara en beredskap att använda militärt våld. Frågan om kärnvapnens risker förblev på något sätt frånvarande även om han vid något tillfälle talade positivt om START. Det tycks också finnas en spänning mellan Trumps kritik av Irakkriget mm och den samtidiga kritiken från Tillersons sida mot en ovilja att hota med militärt våld när det gäller att driva amerikansk vilja.
Och problem relaterade till mänskliga rättigheter kommer att ge honom mycket arbete - som ett understatement. När han inte längre skyddas av det som räddade honom denna gång (ännu ingen underättelsebriefing) skall det bli intressant att höra mer om hans inställning till Filippinerna etc.
Och betoningen av ISIS gjorde att Assad kom i bakgrunden.


Att han inte gav efter för en del av Rubios frågor talar dock till hans fördel.

Varje människoliv måste betraktas som ovärderligt!
Proportionalitet är ett begrepp som används i ett antal remissinstansers svar på EU:s vapendirektiv.
Andra fina ord inkluderar subsidiaritet - så elakt av EU att försöka bidra till att lösa ett europeiskt och globalt problem på högre nivå än den nationella!
Det hänvisas till att alltför få människoliv gått till spillo med användning av privatvapen för att motivera de åtgärder som föreslås. Jag trodde att I vårt Sverige ett människoliv skulle betraktas som ovärderligt. Jag hade också uppskattat att man från jakt- och sportskytteorganisationernas sida åtminstone inledningsvis hade vitsordat att vi har ett problem med våld i Sverige.
Det finns en annan mer angelägen proportionalitetsdebatt. Många i Sverige är upprörda över NRA:s värnande av de konstitutionella rättigheterna att bära vapen i USA. Detta står knappast i proportion till vår ovilja att motverka vapenkulturen i Sverige. Applådera inte Obama om ni inte är villiga att göra något för att motverka riskerna för dödligt våld på gatorna i Sverige.
Jag är för svensk värnplikt och därmed också för vapenutbildning av värnpliktiga. Eftersom jag själv gått igenom värnplikten vet jag att vapenutbildning är möjlig utan att jag själv har vapen hemma.
När det gäller jakt och sportskytte måste vi lägga bevisbördan på dem som hävdar att personligt vapeninnehav är ofarligt.
Nolltolerans är ett bättre ord än proportionalitet.
Förslaget till vapendirektiv skall givetvis kritiseras i dess enskildheter. Men försiktighet tillråds när det gäller de övergripande principerna. Ett vapendirektiv är ett föredömligt initiativ på europeisk nivå.

År 2015 liknar i mitt liv på ett sätt 1968: stora säkerhetspolitiska händelser avlöste varandra på tidningarnas förstasidor. 68 gällde det USA, Frankrike, Vietnam, Biafra, Tjeckoslovakien, etc. 2015 blir listan minst lika lång. 

Under båda dessa perioder var tidningarnas bild av händelseutvecklingen delvis och av naturliga skäl felaktig. Allt kunde ju inte hamna på förstasidan. Det var därför lätt att glömma bort att de flesta utvecklingar pågick parallellt, vare sig de täcktes av media eller inte. Och de dagar då konkurrensen om utrymmet var särskilt stort trängdes viktiga händelser bort från den mediala uppmärksamheten.

2015 kommer gå till historien som ett år då säkerhetspolitiken kommit oss inpå livet i Sverige på ett sätt som fundamentalt skiljer sig från 1968. 
​
Engagemanget 1968 var för många av oss, som var unga på den tiden, utåtriktat och föga defensivt. Det var samtidigt föga förpliktande - svenskar fick betala för sitt engagemang på ett sätt som var svårt att mäta - i försämrade relationer med USA under Nixontiden. 

I år har utvecklingen gått i riktning mot ett allt mer defensivt förhållningssätt både när det gäller det militära försvaret, terrorismen och  migrationspolitiken. Säkerhetspolitiken har därför just kommit svenskarna inpå livet på sätt som knappast kunde förutses bara för ett par år sedan och som verkar förändra också det svenska inrikespolitiska landskapet fundamentalt. 

Och det blir alltmer uppenbart för många att denna säkerhetspolitik berör utmaningar och hot som går långt utöver den traditionella säkerhetspolitiken och kräver ett breddat säkerhetsbegrepp. I slutet av sextiotalet betydde säkerhet för den svenska eliten militär säkerhet med tonvikt på terrorbalansen mellan två supermakter. Idag möter oss något helt annat även om terrorbalansen finns kvar. 

Om Sverige skall komma ur den politiska kris som nu drabbat den svenska samhällsstrukturen krävs en ny helhetssyn som också går långt utöver de tankar om totalförsvaret som för närvarande återupplivas. 

Det är inte endast så att utvecklingen i Mellanöstern berör oss direkt, inte bara Ukraina. I färdriktningen ligger utvecklingen i Afrika där vi har stora möjligheter att påverka till det bättre - men där konsekvenserna till det sämre kan komma att bli överväldigande om vi inte lär oss den afrikanska kartan långt bättre än vad vi gjort så här långt. 

Vad vi kommit överens om detta år 2015 i form av nya millenniemål, ny enighet på klimatområdet, och nästa år en ny global strategi för EU får inte drunkna i floden av bilder över krig, olyckor och katastrofer. Det krävs enorm politisk vilja för att motverka att så sker. 

En man letar en natt efter något under en gatlykta. En annan man vill hjälpa honom och frågar vad han letar efter. "Mina nycklar", blir svaret. Då den andre vill veta exakt var han tappade dem, pekar mannen ut i mörkret och säger, "Där någonstans! Men där är så mörkt att det inte är någon idé att leta."

Det här är en vandringshistoria i många varianter men en oerhört viktig tanke när man diskuterar fred och säkerhet. Helst skulle vi väl alla vilja främja fred och säkerhet från vår trygga utsiktspunkt och genomföra biståndsprogram av olika slag utan att ta några risker. Man vill ju inte få kritik från revisorerna... 

Men verkligheten ser annorlunda ut - krishantering förutsätter risktagande och om detta har från FN-perspektivet en viktig bok publicerats av Jean-Marie Guéhenno, ordförande i Crisis Group och tidigare biträdande generalsekreterare i FN, the Fog of Peace.Jag har just laddat ner den så det är för tidigt för en recension. 

Själv har jag noterat något liknande i min bok om EU och säkerhet - ibland måste faktiskt reglerna brytas. Jag var glad att höra att Robert Cooper höll med mig om detta vid ett seminarium i Bryssel för ett tag sedan.