År 2015 liknar i mitt liv på ett sätt 1968: stora säkerhetspolitiska händelser avlöste varandra på tidningarnas förstasidor. 68 gällde det USA, Frankrike, Vietnam, Biafra, Tjeckoslovakien, etc. 2015 blir listan minst lika lång. 

Under båda dessa perioder var tidningarnas bild av händelseutvecklingen delvis och av naturliga skäl felaktig. Allt kunde ju inte hamna på förstasidan. Det var därför lätt att glömma bort att de flesta utvecklingar pågick parallellt, vare sig de täcktes av media eller inte. Och de dagar då konkurrensen om utrymmet var särskilt stort trängdes viktiga händelser bort från den mediala uppmärksamheten.

2015 kommer gå till historien som ett år då säkerhetspolitiken kommit oss inpå livet i Sverige på ett sätt som fundamentalt skiljer sig från 1968. 
​
Engagemanget 1968 var för många av oss, som var unga på den tiden, utåtriktat och föga defensivt. Det var samtidigt föga förpliktande - svenskar fick betala för sitt engagemang på ett sätt som var svårt att mäta - i försämrade relationer med USA under Nixontiden. 

I år har utvecklingen gått i riktning mot ett allt mer defensivt förhållningssätt både när det gäller det militära försvaret, terrorismen och  migrationspolitiken. Säkerhetspolitiken har därför just kommit svenskarna inpå livet på sätt som knappast kunde förutses bara för ett par år sedan och som verkar förändra också det svenska inrikespolitiska landskapet fundamentalt. 

Och det blir alltmer uppenbart för många att denna säkerhetspolitik berör utmaningar och hot som går långt utöver den traditionella säkerhetspolitiken och kräver ett breddat säkerhetsbegrepp. I slutet av sextiotalet betydde säkerhet för den svenska eliten militär säkerhet med tonvikt på terrorbalansen mellan två supermakter. Idag möter oss något helt annat även om terrorbalansen finns kvar. 

Om Sverige skall komma ur den politiska kris som nu drabbat den svenska samhällsstrukturen krävs en ny helhetssyn som också går långt utöver de tankar om totalförsvaret som för närvarande återupplivas. 

Det är inte endast så att utvecklingen i Mellanöstern berör oss direkt, inte bara Ukraina. I färdriktningen ligger utvecklingen i Afrika där vi har stora möjligheter att påverka till det bättre - men där konsekvenserna till det sämre kan komma att bli överväldigande om vi inte lär oss den afrikanska kartan långt bättre än vad vi gjort så här långt. 

Vad vi kommit överens om detta år 2015 i form av nya millenniemål, ny enighet på klimatområdet, och nästa år en ny global strategi för EU får inte drunkna i floden av bilder över krig, olyckor och katastrofer. Det krävs enorm politisk vilja för att motverka att så sker.