Woodrow Wilson, George Marshall hade det gemensamt att de försökte undvika att utnyttja en seger för att skapa hämndbegär. 

Många amerikanska kritiker, också från Bushadministrationen konstaterar nu att avgörande misstag härvidlag gjorts efter det andra Iraqkriget 2003. 

Många hävdar, sannolikt med rätta, att detsamma gäller Afghanistan. Vi rekryterar själva nya terrorister. 

Sovjetunionen gjorde detsamma under sitt Afghanistankrig. Putin riskerar nya fiender hos Krimtatarerna i tillägg till dem han redan har att hantera i norra Kaukasus.

Kartan över inflödet av ISIS-krigare ger är också en bild av världens misslyckade försök att åstadkomma både fred, försoning och utveckling.

Vi svenskar bör försöka att fortsätta vår politik att  försöka skapa vänskap med det hårt prövade ryska folket. Nemtsov är en symbol för detta arbete. 

Därför är det kontraproduktivt att säga att den svenska politiken havererat. Det är korrekt att försvarspolitiken kasserat in en avspänning som inte är säkrad. Men det är oerhört allvarligt att ge upp arbetet för fred och samarbete mellan folken med hänvisning till att detta arbete ännu inte lett till framgång. 

Man får hoppas att författarna Michael Karlsson och Nujin Tasci inte har satt rubriken själva i artikeln Svenskt agerande ett dubbelt haveri i Svenska Dagbladet.

Att allt vad som gjorts av Sveriges olika regeringar efter det kalla kriget i det nordiska samarbetet, i EU, i Europarådet, i samarbetet med NATO och inte minst i FN skulle vara ett haveri tycker jag faktiskt är väl magstarkt och historielöst. 

Vi är ju faktiskt inte ensamma i att ha försökt samarbeta - även många ryssar har försökt att medverka till ett konstruktivt samarbete, inklusive under den ryska moderniseringsperioden.

Och facit finns ännu inte efter "papperstigern" EU:s åtgärder mot den ryska aggressionen. Putin verkar ju minst av alla betraka EU som en papperstiger. Varför skulle ha i så fall ha agerat så desperat?

Bättre kan ni!